En god vän till mig har läst en hel hög med böcker om marknadsföring. Helt klart intressant ämne.
I följande text kommer platsen förkortas som "SD".
Frågan som lyder, hur lyckas Spader Dam?
1. Servicekänsla -Det är väl lite från dag till dag, men när Calle och Calle är deras tyngaste och trognaste kunder borde vi väl ändå få en pizza uppkallad efter oss?
2. Maten -kan ju inte säga att de har dålig mat. Det skulle vara som att skjuta mig själv i foten. Testet om det rinner från pizzan eller inte fungerar i alla väder, frågan är om det är positivt eller inte.
3. Utseendet - syftar främst på huset. Utsidan faller samman, skylten är från tidigt 90-tal, inredningen är blådaskigt vit spräckt med coca-cola affischer på en tjej i baddräkt.
4. Prishöjningen - ingen kommentar
Missförstå mig inte, men klart att alla blev lite besvikna när 29:- blev till 35:- och även mer i vissa fall.
SD har bäst samhällsengagemang av alla företag i området, trots att de inte gör något speciellt.
SD är stället som alla går till, stora som små. SD har helt enkelt ett bra rykte, utan det kostar.
Det var ett sidospår, allting ovan. Nu kommer vi till det viktiga: LISTAN
Kommer inte ihåg hur det började, men om jag inte minns fel var det en solig förmiddag på SD's uteservering. Diskussionen om vilken pizza som var godast, äckligast, konstigast, roligast namn.. Vad kunde döljas i pizza-djungeln? Kanske fanns det en oslipad diamant någonstans mellan nr 1 och 32? Skulle vår favoritpizza bli någon helt annan när vi var klara?
Jag och Calle bestämde oss kort och gott för att äta oss igenom hela menyn. Pizza för pizza, nummer för nummer.. Om det så tog oss flera år, så skulle vi testa varenda en.(självklart tog det inte så lång tid)
Den här perioden var spännande, känslosam och framförallt präglades den av lite Smygeri.
Hysch hysch-et över att ha testat en ny pizza utan kollegan, balanserat med att prova något nytt tillsammans, gjorde det till en tid att minnas.
Vissa dagar åt vi flera gånger. Ibland gick det några dagar emellan.
Jag talar kanske för mig själv nu, men känslan av att ha några riktiga wild-cards kvar bland de 7 sista var sådär. Calle fasade oliverna, sardellerna och tonfisken.. De här pizzorna som man inte lagt märke till innan. De verkligt tunga stenarna i pizza-djungeln; Gorgonzola, Napolitana, Vera..
Allt eftersom tiden gick, kryss efter kryss, så blev det färre och färre pizzor kvar. -vi bestämde oss för att avverka alla special, amerikanska och mexikanska också.
När vi båda två är klara med hela listan.. har vi två veckor på oss att fira, slappna av och äta precis vilken pizza vi vill, utan pressen att jobba igen på listan.
Efter två veckor byter de menyn (första gången på 10 år) och lägger till nya pizzor.....
Ny lista, nya pizzor! (Calle- hur många har du kvar?)
"Bästa frukosten i stan, Spader dam"
Det här hade nog inget med marknadsföring att göra. Mer om en kärlek...
I följande text kommer platsen förkortas som "SD".
Frågan som lyder, hur lyckas Spader Dam?
1. Servicekänsla -Det är väl lite från dag till dag, men när Calle och Calle är deras tyngaste och trognaste kunder borde vi väl ändå få en pizza uppkallad efter oss?
2. Maten -kan ju inte säga att de har dålig mat. Det skulle vara som att skjuta mig själv i foten. Testet om det rinner från pizzan eller inte fungerar i alla väder, frågan är om det är positivt eller inte.
3. Utseendet - syftar främst på huset. Utsidan faller samman, skylten är från tidigt 90-tal, inredningen är blådaskigt vit spräckt med coca-cola affischer på en tjej i baddräkt.
4. Prishöjningen - ingen kommentar
Missförstå mig inte, men klart att alla blev lite besvikna när 29:- blev till 35:- och även mer i vissa fall.
SD har bäst samhällsengagemang av alla företag i området, trots att de inte gör något speciellt.
SD är stället som alla går till, stora som små. SD har helt enkelt ett bra rykte, utan det kostar.
Det var ett sidospår, allting ovan. Nu kommer vi till det viktiga: LISTAN
Kommer inte ihåg hur det började, men om jag inte minns fel var det en solig förmiddag på SD's uteservering. Diskussionen om vilken pizza som var godast, äckligast, konstigast, roligast namn.. Vad kunde döljas i pizza-djungeln? Kanske fanns det en oslipad diamant någonstans mellan nr 1 och 32? Skulle vår favoritpizza bli någon helt annan när vi var klara?
Jag och Calle bestämde oss kort och gott för att äta oss igenom hela menyn. Pizza för pizza, nummer för nummer.. Om det så tog oss flera år, så skulle vi testa varenda en.(självklart tog det inte så lång tid)
Den här perioden var spännande, känslosam och framförallt präglades den av lite Smygeri.
Hysch hysch-et över att ha testat en ny pizza utan kollegan, balanserat med att prova något nytt tillsammans, gjorde det till en tid att minnas.
Vissa dagar åt vi flera gånger. Ibland gick det några dagar emellan.
Jag talar kanske för mig själv nu, men känslan av att ha några riktiga wild-cards kvar bland de 7 sista var sådär. Calle fasade oliverna, sardellerna och tonfisken.. De här pizzorna som man inte lagt märke till innan. De verkligt tunga stenarna i pizza-djungeln; Gorgonzola, Napolitana, Vera..
Allt eftersom tiden gick, kryss efter kryss, så blev det färre och färre pizzor kvar. -vi bestämde oss för att avverka alla special, amerikanska och mexikanska också.
När vi båda två är klara med hela listan.. har vi två veckor på oss att fira, slappna av och äta precis vilken pizza vi vill, utan pressen att jobba igen på listan.
Efter två veckor byter de menyn (första gången på 10 år) och lägger till nya pizzor.....
Ny lista, nya pizzor! (Calle- hur många har du kvar?)
"Bästa frukosten i stan, Spader dam"
Det här hade nog inget med marknadsföring att göra. Mer om en kärlek...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar