Daniel med makten

Har precis kollat på finalen av 100-höjdare. En gala från Södra Teatern, där de tryckt in Skandinaviens skummaste och flummigaste typer i ett och samma rum, det blandat med lite halvsköna kändisar som känner sig osäkra bredvid karaktärer som Indian-mannen, Disco-Kjell och den danske Häger-mannen. Helt klart sevärt! Följande inlägg växte fram lite ur tanken, det jag gör är väl ändå inte lika flummigt och onormalt som grabbarna från Södra Teatern??

Det är inget man pratar högt om, speciellt inte om tätningslisten på ytterdörren är lite intorkad och det ljudisolerande draperiet som skulle införskaffats för två månader sen fortfarande inte är uppsatt.. Då finns risken att hemligheterna läcker ut i trapphuset, som för övrigt har ett sjysst eko och en resonans som heter duga.

Det vi bloggar(som det trendigt heter) om idag är herrn i mitt hus som fortfarande inte har ett ansikte ännu, bara ett namn som jag svär åt varje gång jag blir besviken.

Herrn som bestämmer över mig. Inte på det sättet att han säger till mig vad jag ska och inte ska göra, mer att han kan begränsa mitt sociala liv utan att säga ett ord.
Han heter Daniel, men jag själv har kallat honom för det mesta. (inga komplimanger direkt)

Vad jag egentligen borde är ju att tacka denna generösa man för det han bjuder på. Men ingen kan ju vara nöjd med det han har, gäller även mig.

Det jag sysslar med gör även Robster.(hoppas jag inte avslöjade något hemligt)
Robin-Hood-syndromet skulle vi kunna kalla det. I en positiv bemärkelse.

Hur som helst, varje gång jag blir arg på Daniel, har jag mig själv att skylla. Borde införskaffa mig det, men det är inte dags ännu, lika bra att suga på karamellen så länge den smakar gott.

Tack för ditt trådlösa oskyddade nätverk, Daniel, låt det stå på även när du reser bort över helgerna..

Nej, att låna internet av grannen är faan helt okej och går inte att jämföra med dansken som tror att han kan prata med fåglar weee-weee!

(Det är inte Daniel på bilden, utan Hägermannen)